Saturday, 28 August 2010

Uni student

Yesterday for once Dad said something that I thought was wise.
Something I agreed on.
He said that it's fashionable for the politicians to think about our old people
and care for the children.
But between 12th grade and the time you join the work force,
no one cares about you.
As a univeristy student you're on your own.
There's no politician fighting for us.

Saturday, 21 August 2010

Skulduggery Pleasant

Started and finished the second book in the series today. Still incredibly funny to read and extremely well done for being a children's book...

"I'm not weird like that.
I'm good weird.
I'm cool weird."

- Stephanie



"My parents have gone to work, you know.
You could have used the door."

- Stephanie
"Doors are for people with no imagination."
- Skulduggery 

Wednesday, 18 August 2010

Serious for once - in Swedish

Har ni någon gång hört någon säga att det är lätt att vara ung? Det har åtminstone jag, och jag håller inte med alls. Svårigheterna börjar redan när man är i 15-års åldern och helt plötsligt ska bestämma vad man ska göra med resten av sitt liv. Hur ska man som 15-åring veta hur man kommer ha det om 30 år? Hur många kan ens tänka så långt framåt i den åldern? Det har varit uppe på förslag i regeringen (eller riksdagen, minns inte) har jag hört att efter man valt inriktning i gymnasiet så finns det ingen återvändo. Har man en gång valt samhälle så har du ingen chans att kunna läsa upp naturämnena om du skulle vilja läsa natur på universitetet. Det har så vitt jag vet inte blivit genomfört ännu. Samma sak gäller när du väl ska börja plugga på universitetet. Du är berättigad till fem års studiemedel. Flera naturlinjer är längre än så. Vad händer om du inte kommer in på första försöket? Blir det till att försöka hitta jobb då? Eller riskera ett års studiemedel på någon kurs som verkar intressant? Och du har inte råd att använda studiemedel till att plugga upp några ämnen om du skulle vilja ha bättre snitt eller byta inriktning. Det här var ju helt lysande bra. Man väljer sitt liv när man är 15 år, då man inte vill gå till skolan för att man har en stor finne på näsan, har byxorna nere vid knäna, hårsnoddar på benen och förolämpar varandra för att man har tråkigt. Helt enkelt under de åren som är bland de svåraste då man är ung ska man välja vem man vill vara efter gymnasiet. Då man inte ens har full koll på vem man själv är just då. Helt fantastiskt.

Förutom utbildningen så har vi jobbproblemet. Jag har turen att alltid ha kunnat jobba för min pappa, således har jag alltid haft sommar- och helgjobb och nästan aldrig behövt be om det. Jag har fått höra oräkneliga gånger att jag är lyckligt lottad. Och det medger jag. Jag trivs med mitt jobb till största delen och dessutom är jag för lat för att faktiskt ta itu med själva arbetssökandet och kanske hitta något på min egen hand som min pappa inte ger mig. Men tillbaka till problemet. De enda jobben som finns tillgängliga (med några få undantag) när man är ung är som reklamutdelare, affärsbiträde eller telefonförsäljare. Man blir tillsagd att vara nöjd och glad för det jobbet man har. Men ofta betyder det tyvärr skitjobb för slavlön, även efter man blivit så kallad vuxen vid 18. För de vuxna ser en inte som vuxen. Man kan vara hur myndigförklarad man vill som 18-åring du blir ändå inte sedd som riktigt vuxen förrän du är en 25, 30 år gammal. Jag märkte det särskilt när jag sommarjobbade i fjol. Det var på en kiosk vid ett friluftsbad som pappa hade kontrakt på. Föräldrarna och alla andra vuxna som kom dit var hur otrevliga som helst mot mig för jag var bara en sommarjobbande skitunge som man kan behandla hursomhelst. Men när pappa pratade med samma människor så var de hur trevliga och tillmötesgående som helst. Anledning? Pappa är äldre än 30. Jag nämnde det för honom efteråt och han sa på skoj att jag borde haft en bricka som det stod "Platschef" på. Och det var ju sant.

Jobbsökandet handlar också om erfarenhet. Tyvärr hjälper det inte om det är "fel" sorts erfarenhet. Jag har jobbat under sommar och helger sen jag var 13, men det är fel erfarenhet. Jag sökte en gång deltids-/helgarbete på en översättarfirma som pappa hade kontakt med. För det är något som jag kan se mig göra i framtiden. De kunde inte ge mig något jobb för jag hade ingen erfarenhet inom översättning. Nähä, och hur får jag det om jag inte kan börja någonstans? Många arbeten kräver också utbildning utöver gymnasiet. Så när man gått ut grundskolan i nian och inte längre har någon skolplikt så har du tekniskt sett minst 7 år skolgång till som du måste gå för att ha en någorlunda ljus framtid.

Att vara ung handlar om att bryta sig loss, släppa taget och bli sin egen. Det handlar om att bli oberoende av att de äldre tar hand om en och att man börjar stå på sina egna ben. Det betyder att man så smått börjar ta ansvar för saker som man trodde att man aldrig skulle bli redo för som ung. När jag var 14 avskydde jag ansvar, nu kan jag inte vänta tills jag får stå på mina egna ben utan någon förälder som stöttar mig. Att flytta hemifrån är en stor del i att bli riktigt vuxen. Hur bra går det på en skala? Det är bostadsbrist på stora delar i landet. 90-talisterna är en stor generation, största sen 40-talet. Myndigheterna visste om det här. Ändå kommer det som en överraskning varje gång. Som när gymnasiet började 2006 och de insåg att klasserna var för små för så många och gjorde de större. Det har aldrig funnits tillräckligt med bostäder, än mindre nu. På vissa ställen kan du t o m bli nekad för att du är för ung. De andra som bor i samma lägenhetshus är över 45 och vill inte att nån liten 20-åring ska komma dit och förstöra deras lugn och vara allmänt i vägen. För att vara säker på att få lägenhet i 20-års åldern är det dags att ställa sig i kö redan när man är 10 och vem tänker på det då?

Så tänk efter lite innan du påstår att det är lätt att vara ung. Det finns säkert en del problem när man blir äldre också, vad vet jag? Men att påstå att vi har det lätt utav den enkla anledning att vi är unga är att ta i.

I'm sick of all this waiting
and people telling me what I should do
What if I'm not so crazy?
Maybe you're the one who's wrong not me
So whatcha gonna do
whatcha gonna say
when we're standing on top
and do it our way
You say we've got no future
You're living in the past
So listen up
that's my generation

Friday, 13 August 2010

Friday the 13th

Usually it's a bad idea to do anything special on a day like this. Usually it's nothing bad, things just never seem to go the way I want, never as well as I would like. It might be because I believe in it, if I didn't I wouldn't care and wouldn't notice.

Anywho, today I was supposed to be working. Didn't turn out that way. Woke up this morning with a sore throat. That's nothing, I usually don't care about when I catch a cold or get a little sick or get hurt or anything like that. My usual stand-point is that it'll pass. Don't care and it will all just go away. It's just that today when I was gonna get breakfast my head started to spin and I had to sit down as to not faint. It got a little better after I had eaten something and I thought that was that. All fine now. Then when I started working my head begun to pound and I couldn't go from sitting to standing without my head spinning and feeling sick. So I decided it was time to do something about it. A few hours later my mum was there to pick me up and drive me home. I took a pill and went to sleep for 2½ hours, but I still feel like shit.

I don't get sick. Not like this. I haven't been properly sick since middle school. Last time I had a fever it was for real - 41 degrees is not something you wanna play with. Maybe it's about time.

Being sick also means no studying. My brain already hurts, don't wanna inflict more pain by trying to think.

Saturday, 7 August 2010

Support

This last week I've spent practically living at a friend's place and as always it's been great. Coming back home was the problem. My parents are crushing me and I'm dying to get out of here. Mum's quiet as usual and I don't have Dad's support. Everytime he asks me how my moving out is going, me moving out together with a friend, he thinks I seem like I don't have a clue about anything. Nothing. Can't do anything on my own. He keeps telling me I'm throwing away my future and my economy by moving out now and that he'd prefer to see me move out after I've finished my education and got myself a good job. No way in hell I'm gonna stay at home 'til I'm 25.

I don't want to be here, far away from everything and everyone. "Wanna hang out tonight?" "Sure, the bus just left so I'll be there in an hour and 30 minutes..." I'm old enough to take care of myself, I think I know how the world works good enough to do at least that. And I can't wait to prove it to them.

But to be completely honest, what bothers me the most is not to be stuck out here. It's to know that I don't have their support in anything I do. Oh no wait, I have their support in studying economy, because Mum studied economy so that's all good. I don't have their support moving out or becoming an author. Dad didn't think it would be a good idea for me to go to Japan on my own. But I did and it was all good. Wouldn't that have proven something? Proven a point? That I am old enough to take care of myself, that I know how the world works? They think they know everything about the world how it all works with flats and moving out. But here's some news for ya: the world has changed in 25 years. Whadd'ya know.

I know I'll always have my friends' support, but it's something special in having your parents support as well. It's a different kind of support and that kind they seem to have reserved for my little sister only. Dad don't see a problem if she chose to try to make a living out of playing the clarinet or oboe, because he played the clarinet himself when he was young. But I don't have his support trying to make a living out of writing. what's the goddamn difference anyway? It's a hell of a gambling job both of them.

It's nice to feel appreciated.