My last 5 books: One fantasy and four Swedish thrillers by the same guy

1. Magician, by Raymond E. Feist. This is the book that made me realise how much I've missed reading old school epic fantasy of the fantastical kind. The age-old story of an orphaned boy who is meant for so much more and who comes into amazing powers (both magical and political). A fantastical threat to be defeated and an ancient dangerous magic that contemporary people can only hope to understand. What's not to like?! I had missed the cosy feeling that a well-written introduction to a new fantastical world gives me, while at the same time it makes me as excited as a child on Christmas to get the story moving and see where it takes me, because it's sure to be a wonderful trip! I look forward to reading the next part!



2. Midvintermörker, by Lars Wilderäng. Wilderängs första thriller är i mina ovana "öron" (ögon?) till största delen babbel på militäriska. Alltså en massa termer som inte en djävel som spenderat hela sitt liv utanför armén kan tyda till 100%. Själva premissen är intressant, vilket är anledningen till varför jag plockade upp den här boken till att börja med - vad skulle hända om Sverige hamnade i krig idag? Ovanpå det ett krig som utkämpas på svensk mark mot bjässen Ryssland som står som obesegrat i modern tid (hell, har någon någonsin besegrat Ryssland? vartenda stormaktsrike som försökt har misslyckats afaik). Wilderäng är fruktansvärt förtjust i uttrycket "det vobblande ljudet från artillerigranater" som upprepas minst tre dussin gånger genom hela boken, och framåt slutet kunde jag inte låta bli att sucka högt och himla med ögonen varje gång det dök upp. Min generella känsla under hela tiden jag läste den här boken sammanfattas väldigt bra genom en av karaktären Eriks repliker mot slutet av boken: "Ge oss en chans, för helvete!"

3. Midsommargryning, by Lars Wilderäng. Uppföljaren till Midvintermörker som utspelar sig strax över tio år efter slutet av Midvintermörker. Den här boken var på många sätt bättre än Midvintermörker (trots artillerigranaternas fortsatta "vobblande"), till största delen tack vare Widowmaker och Vova som från varsitt håll gör historien intressant; Erik var den drivande kraften i historien men större delen av tiden satt jag och suckade "Vad i helvete håller du på med?" varje gång han fick ta plats i historien. I Midsommargryning är Sverige återigen i krig med Ryssland, men den här gången sitter fienden närmre än vad svenska folket tror. Kriget är nämligen framkallat av ÖB och som kronan på verket utför han en statskupp när han ändå håller på. Karaktärerna känns mer utfyllda i Midsommargryning och inte bara som actionfigurer som utför stridsmanövrar på beställning. Dessutom innehåller Midsommargryning betydligt mycket mindre militäriska, vilket uppskattas högt från stackars civilare som jag själv. (Tror dock att Wilderäng får äta upp att iPhone X skulle vara sprillans ny år 2023)

4. Stjärnfall, by Lars Wilderäng. Den här boken var inte vad jag förväntade mig, kan jag lugnt säga. Uppföljaren till Stjärnklart som var en fantastisk katastrofroman om vad skulle kunna hända om all elektronik dog. Stjärnfall är den återuppbyggande uppföljaren till katastrofromanen Stjärnklart som förvandlas till en vampyrplågad zombieapokalyps med ett UFO-problem. Yes, you read that right! A vampire plagued zombie apocalypse with an alien problem. Nope, det låter lika galet på engelska. Emedan den var ganska långrandig på mitten så blev Stjärnfall riktigt bra mot slutet.

5. Stjärndamm, by Lars Wilderäng. Sådärja! Då har vi gått laget runt från katastrofroman till zombieapokalyps till full-on framtids-scifi. Läsarens resa som började i en hemtam värld som strax skulle gå under då all elektronik slutade fungera samtidigt avslutas här i en främmande rymdålder där människorna på jorden tycks ha utvecklats till högteknologiska vampyrer. I'm not even kidding. Jag kan ju lugnt säga att när jag plockade upp Stjärnklart så förväntade jag mig inte den här vändningen, men den är inte helt obehaglig. Jag gillar Wilderängs twist på vampyrer och zombier, men jag är fortsatt nyfiken på nanomiterna - var de medvetna eller inte? Var de bara användbart stjärndamm eller var de ett sorts hive-mind med ett verkligt medvetande? För om de var det så var nanomiterna ett långt mer skrämmande hot än kentaurerna.