1.
Frostbitna, av Lena Ollmark. Det är fem år sen jag läste förra delen av Firnbarnen och den här har antagligen suttit i min bokhylla lika länge. Jag gillar skarpt hur kusliga alla böckerna är och flera gånger blev den här delen så pass kuslig att jag satt med rysningar. Jag kommer aldrig se nattfjärilar på samma sätt igen. Frostbitna utforskar ursprunget till ondskan och barnen (speciellt Natta) tar reda på vad som hände för att lärarinnan skulle hamna där hon hamnade. Jag uppskattar hur författaren skriver barnen. De är tolv år gamla och hon gör det så tydligt att de står med ena foten i tonåren och den andra kvar i barndomen. De vill så gärna bli tagna på allvar av de vuxna i sin närhet och inte bli sedda som "bara barn", samtidigt som de kräver stöd av sina äldre. Barnen beskriver den nya läraren Viktor som så mycket äldre än dem, men samtidigt som mycket yngre än de andra lärarna, vilket får mig att tro att Viktor inte ens är trettio år än och hans beteende genom hela boken är något som jag verkligen kan relatera till. Natta försöker desperat upprätthålla sin image som den duktiga, Teddy försöker desperat att bli sedd som en person utöver det vanliga, och Leo försöker desperat att bryta från sin ligistimage. De är barn halvvägs ur barndomen och författaren beskriver de så väl. Teddys suck och stön över att de vuxna inte förstår är något som jag fortfarande kan relatera till. Under bokens gång får läsaren "höra" diverse olika spökhistorier och de hänger alla ihop med ondskan. Jag läste den här boken mitt i natten med minusgrader utomhus och jag rekommenderar starkt att alla gör likadant.
2.
The Shape of Water, by Guillermo del Toro & Daniel Kraus. Four years ago I saw the trailer for the movie and thought it looked cool so decided to pick up the book. I still haven't seen the movie. Not sure I want to now. As much as I love the creature and his childish amazement throughout the book, it doesn't take away from the fact that this book is entirely predictable and full of terrible people. Strickland is the worst, but it isn't his fault. It's obvious that he suffers from several layers of severe untreated PTSD that's slowly making him lose his mind completely. Reading about Lainie made me worried her stupidity was catching. She's a sheltered housewife yearning for independence. I can get behind that. But not when her sheltered-ness leaves both innocence and naiveté behind and just rushes forward to dumb. Not sure if she's a result of her times or if she's just *that* dumb. Zelda mostly makes me sad. She has settled throughout her entire life and she can't seem to stop. I really wanted to like Elisa, her being the protagonist and all, but everything about her was predictable and that predictability made it so that she had no personality. She liked shoes. Preposterous shoes. The ending? Saw that coming from a mile away.
3.
Pottungen, av Anna Laestadius Larsson. Det är flera år sen jag läste Barnbruden, men varje del i den här serien är tillräckligt fristående för att det inte ska vara några problem. Den här andra delen i trilogin berättar om händelserna efter Gustav IIIs död. Gustav III hade gjort sig själv enväldig, och efter honom följde en rad av lynniga kungar, och som vanligt är Sophie och Charlotta mitt i smeten utan att kunna påverka någonting. När jag var klar med boken kändes det som om ingenting alls hade hänt under hela boken. Ingenting hände, men på ett intressant sätt. Om Barnbruden var uppkallad efter Charlotta och hade henne i fokus, så var Pottungen uppkallad efter Johanna och hade henne i fokus. Och jag kan inte bry mig mindre om Johanna. Eller Nils. Filip gör mig bara irriterad. Vad är poängen med den lilla familjen alls? Boken var lättläst och gick relativt fort att ta sig igenom. Men det var dödfödd läsning.
4.
Räfvhonan, av Anna Laestadius Larsson. Sista boken och tydligt uppkallad efter Sophie som står i fokus. Sophie är en sån som gärna gnäller men som inte like gärna försöker göra någonting åt problemet. Charlotta försöker göra något åt problemet och blir skrattad rakt upp i ansiktet. Trevligt, Axel. Den här boken berättar om startskottet för den svenska omvälvningen från ståndssamhället till arbetarsamhället. Det är tydligt att den gustavianska adeln fruktade att det skulle gå lika illa för dem som för den franska adeln bara dryga trettio år tidigare under den franska revolutionen, och visst blir det farligt för dem. Speciellt för Axel men han gjorde sig själv till en vandrande måltavla genom att vara en ständig påminnelse om franska revolutionen och därmed en ständig påminnelse att folket
kan ställa sig över överheten. Författaren har ändrat slutet på Axels historia och flikat in Nils där. Men det var väl ett ganska påtvingat slut för Nils för att räta ut historien. Räfvhonan var bättre än Pottungen, och den innehöll mer action, men samtidigt kändes hela läsupplevelsen väldigt... meh.
5.
The Orange is the New Black, by Piper Kerman. I only picked this up because I loved the TV show. But compared to the show the book was very mediocre. I enjoyed reading it, but it was nowhere near the level of the show. The book was pretty impersonal and it was clear that Kerman tried to describe it all in as general a manner as she could manage, which meant that a lot of the people, places and happenings lacked personality and character. Time and time again she repeats how lucky she was/is and it gets pretty repetitive. This is by no means the common experience of a prison and she makes a tremendous effort to point that out. Everything is from her perspective (and understandably so) but she is a clear outsider in this world and so her perspective isn't a reliable description of prison life. This book is just too smooth for the places and people it deals with, and it's flat.
